måndag 26 september 2011

Hallojsan

Jag vet nog att det finns en och annan som ibland läser denna blogg. Ni stackare måste vara ett envist men kraftigt frustrerat släkte. Nya inlägg dimper ju ned i spridda skurar, om man så säger. Min allvarsamma intension var att hålla intresserade läsare uppdaterade när det gäller Chili the schäferbaby. Men icke. Hur svårt kan det vara egentligen. Livet verkligen flyger förbi just nu och då hamnar denna stackars blogg sist på prioriteringslistan. Att ha Chilis träning som en slags vägledning för andra med valp skulle fungera prima om mina inlägg var tätare. Så vad gör jag med den lilla stumpan då? Jo, det är intensiv träning när det gäller hanteringen, att kunna lugna och få beröra henne utan att hon måste bita. Att hon ska kunna vara lös är viktigt för mig, så vi tränar mycket på genom att träna mycket på namnet och att hon får vara lös på våra promenader. Jag har ju bra läromästare i Peppar och Curry som nästan alltid är lösa så det bjuda hela tiden på bra tillfällen att förstärka rätt beteende hos Chili. Det går liksom av bara farten om jag är observant. Jag vet ju att det kommer att komma en tid då hon provar att göra egna små upptäcksfärder så den tid vi har nu är jätteviktig. Passivitetsträning och miljöträning ligger också långt fram på viktighetslistan. Att inte skälla på allt som dyker upp i vår väg känns också som en prioritering. Denna lilla oerhört söta Chili är en riktig pratkvarn så att träna att vara tyst känns viktigt.
Äldsta sonen och jag har haft en alldeles egen Stockholmshelg då vi har sprungit Lidingöloppet, 15 km. Den lilla pysen (16 år , snart) slog sin moder med 5 minuter. Det ni. Känns som om jag har lyckats med något, iallafall. Jag sprang på 1.17 och det är jag nöjd med. Har ont i ett knä så det kunde knappast gå fortare. Kom på 524 plats av 4400 som sprang. Som sagt, jag är nöjd.
Nu ska vi ut på morgonpromenad, den lilla flocken och jag. Vi hörs snart igen// Anja, Curry, Peppar och Chili.